Dödsboken: egyptiernas märkliga guide till livet efter döden

Det gamla Egypten är fullt av saker som är svåra att förstå med dagens ögon. Att bygga enorma pyramider är en sak. Att lägga ner stora summor på att förbereda sig för ett liv efter döden är en annan.

För den som levde vid Nilen för flera tusen år sedan var livet efter döden däremot en självklar del av tillvaron. Gravarna fylldes med föremål som kunde behövas senare, och den som hade råd såg till att även få med sig religiösa texter.

En av de mest kända samlingarna har fått namnet Dödsboken. Den berättar en hel del om vad egyptierna trodde väntade på andra sidan.

Papyrusrullar med magiska besvärjelser

Den som föreställer sig Dödsboken som en tjock volym med ett bestämt innehåll får tänka om. Någon sådan bok existerade aldrig i det gamla Egypten.

I stället handlade det om olika texter som skrevs på papyrus, gravväggar och andra föremål. De innehöll bland annat böner, besvärjelser och anvisningar för hur den döde skulle klara sig i nästa värld.

Att få en egen papyrusrulle var inte gratis. En skrivare skulle utföra arbetet och ibland skulle även bilder målas. Resultatet kunde bli en flera meter lång rulle med vackra illustrationer.

Alla beställde inte samma texter. Någon ville ha ett omfattande urval av besvärjelser, medan en annan fick nöja sig med färre. Därför kan två bevarade exemplar av Dödsboken skilja sig ganska mycket åt.

Den märkliga scenen vid vågen

Bland alla illustrationer finns en som brukar få särskilt mycket uppmärksamhet. Den föreställer en våg där ett hjärta vägs mot en fjäder.

Egyptierna förknippade hjärtat med människans tankar, minnen och handlingar. När någon dog skulle hjärtat prövas mot Ma'ats fjäder, en symbol för sanning och rättvisa.

Bredvid vågen kunde Ammit vänta. Hon hade krokodilens huvud, lejonets framdel och flodhästens bakdel. Om hjärtat inte klarade vägningen riskerade hon att sluka det.

Den döde förlorade då möjligheten till ett fortsatt liv. Klarade man däremot prövningen kunde färden gå vidare mot en tillvaro som på många sätt liknade livet på jorden.

Ett namn kunde vara skillnaden mellan liv och död

Att ta sig genom dödsriket krävde mer än ett gott samvete. Det fanns portar att passera, farliga varelser att undvika och gudomliga väktare att möta.

Här kom besvärjelserna till användning. I vissa fall behövde den döde kunna namnet på den som vaktade en port. I andra situationer fanns särskilda ord som skulle ge skydd.

Det är lätt att känna igen flera av motiven från modern underhållning. Egyptiska gravar, hemliga kammare och gudar med djurhuvuden har blivit återkommande inslag i äventyrsfilmer och romaner.

Samma bildvärld har letat sig in i datorspel och populära slots, där pyramider och hieroglyfer ofta används som igenkännbara symboler. De historiska föreställningarna bakom bilderna är däremot betydligt mer invecklade.

En ovanlig inblick i det gamla Egypten

Det finns något väldigt personligt i de gamla papyrusrullarna. De visar vad människor oroade sig för, vad de hoppades på och hur mycket arbete de kunde lägga ner på sin egen begravning.

Egyptiernas föreställning om livet efter döden handlade dessutom om ganska jordnära saker. Man ville kunna äta, dricka, arbeta och fortsätta umgås med sina närstående.

Den som är nyfiken på ämnet kan idag hitta Dödsboken i flera moderna översättningar. Texterna är inte alltid enkla att förstå, särskilt inte utan kunskap om egyptiska gudar och begravningsritualer.

Men det är också det som gör dem intressanta att läsa. Mitt bland alla främmande namn och märkliga besvärjelser finns människor som försökte förstå samma stora fråga som vi fortfarande funderar över: vad händer när livet tar slut?