Där vi en gång gått

Kjell Westö har i sina tidigare romaner och noveller stigit fram som en mästerlig skildrare av efterkrigstidens Helsingfors och dess framväxande förorter. I Där vi en gång gått är Helsingfors från förra sekelskiftet fram till 1940-talet navet kring vilket bokens personer kretsar. Det är en stad i oro, och med ständig växtvärk. Gaslyktorna byts ut mot elektriska, i takt med levnadsstandarden stiger behovet av underhållning och nöjen. Snart landstiger den första jazzorkestern från Amerika och trots att det är förbudstid hittas alltid en kanna te med stärkande innehåll.

Men de hårda tiderna har lämnat sina spår i människorna. Inbördeskriget upphör inte 1918 utan pågår länge till, för en del tar det aldrig slut. Westös skildring av övergreppen under kriget och upprensningsaktionerna efteråt är både kuslig och upprörande.

Där vi en gång gått är i sann mening en kollektivroman. I fokus står en grupp människor vars livstrådar växer in i och ifrån varandra i intrikata mönster. Flera är från den finlandssvenska medelklassen, andra har enklare bakgrund och några är bra mycket rikare.

Kjell Westö kan sitt tidiga nittonhundratal: arkitektur och fotografi, dans och tennis, jordenruntresor och jazz, fotboll och politik. Där vi en gång gått väver samman enskilda livsöden och större samhällsmönster på ett sätt som är så övertygande att man känner pulsen som om den var ens egen.

Författarens kommentar till ljudboken Där vi en gång gått

När vi inledde produktionen av denna ljudbok vintern 2022 hade diskussionen om representation, ordval och konstens frihet gått het i Finland.

Boken utkom första gången år 2006 och utspelar sig i ett tidsspann från 1905 till 1944. I den ursprungliga boken förekommer n-ordet för svarta eller bruna människor sju gånger i olika varianter. Efter noggrant övervägande beslöt vi oss för att hålla kvar orden eftersom de är kontextualiserade i förhållande till epoken och framför allt till personerna som uttalar dem.

Jag, författaren, anser att all strävan efter att retuschera och därmed förtiga historien är farlig. Om vi inte längre får visa hur oreflekterat förfärliga attityderna en gång var, då kan vi inte till fullo förstå och uppskatta vägen vi vandrar mot mindre rasism och mindre misogyni och könsförtryck, för att ta bara två exempel.

Jag är beredd att ta emot den eventuella kritiken för att Där vi en gång gått skildrar en förgången och öppet rasistisk tid ärligt och osminkat. Var jag står privat vet förhoppningsvis de som följt min författarbana tillräckligt noggrant.

Om de möjliga förbättringarna i människors villkor är tillräckligt uppenbara och stora accepterar jag vissa inskränkningar i den konstnärliga friheten för att uppnå sagda förbättringar - för det är INTE en gudagiven mänsklig rättighet att få säga vad som helst om det sårar andra människor i deras innersta. Men att försköna och förneka hur människans värld sett ut, och fortfarande ser ut på många håll, är inte den väg vi ska gå.

Balansgången fortsätter i hopp om en mer jämlik framtid som vågar se historien i vitögat.

Kjell Westö, Helsingfors februari 2022