Massrymningen från Kumla

”Landets femton farligaste fångar är på fri fot efter massrymningen från Kumlafängelset i natt. Storlarm har gått i hela landet. Allmänhet och banker har varnats. I hela Mellansverige har polisspärrar upprättats.”

Så skrev Expressen på sin förstasida den 18 augusti 1972. En gigantisk jakt hade börjat och redan från början hade den en särskild laddning eftersom ingen skulle kunna rymma från Kumlafängelset.

Fängelset i Kumla hade byggts några år tidigare, 1965, som ett modernt och säkert förvaringsutrymme för grovt kriminella. Fångarna skulle vara effektivt bevakade under dygnets 24 timmar. Och om det osannolika hände, om någon lyckades forcera låsen inne på anstalten, skulle det inte göra mycket. Runt om hela fängelset hade det byggts en sju meter hög mur – dubbelt så hög som Berlinmuren som uppförts bara några år tidigare.

Och det dröjde inte förrän Kumla försågs med en specialenhet men ännu hårdare övervakning – en sorts fängelse i fängelset där värstingarnas värstingar skulle sitta. I dagligt tal kom den kort och gott att kallas bunkern.

Det rymningssäkra Kumlafängelset var ett uttryck för den hårda linjen inom kriminalvården på 1970-talet. Därför blev chocken stor när femton interner rymde natten till 18 augusti. Och den blev än större när det stod klart att de hade lyckats rymma från fängelsets säkraste ställe: bunkern.

Berättelsen om rymningen från Kumla är tidigare utgiven i textform med titeln ”Kumla – massrymningen som ingen märkte” i antologin Historiens främsta rymningar, Semic 2009.