Hitlers dödsgrupper 1 – Utrotning innan gaskamrarna

'Det var mörkt nu, men sakta kröp Dina fram. Hon tog lite tid på sig att orientera sig och försökte kravla ut ur likhögen. Med stor möda nådde hon toppen av högen och började tog sig över kropparna mot kanten av ravinen. I skydd av mörkret kom Dina Pronicheva undan.'

Färre än 10 flydde och överlevde en av de största enskilda massakrerna under andra världskriget. Men Dina var en av dem. Den enda förutom skyttarna som kunde berätta vad som hände längst ner i Babij Jar-ravinen, där cirka 34 000 människor massavrättades av Hitlers dödsskvadron under två dagar 1941. I 'Hitlers dödsgruppper - Utrotning innan gaskamrarna' kommer vi rakt in i maskinrummet på den mördarapparat som världen senare lärde känna som Förintelsen.

De flesta förknippar folkmordet på sex miljoner judar med dödsläger som Auschwitz-Birkenau, men innan de 'uppfanns' var nazisternas vapen mot 'judefrågan' massavrättningar genom exekursionsgrupp. På detta sätt miste uppemot två miljoner judiska män, kvinnor och barn livet. 'Hitlers dödspatruller' är berättad utifrån aldrig tidigare publicerat arkivmaterial, från dagböcker och med hjälp av tidigare forskning, samt bödlarnas och offrens vittnesmål från domstolen - bland annat från Dina Pronicheva. I en rättegång 1967 vittnade hon mot de män som decennier tidigare försökt mörda henne, helt enkelt för att hon var jude. I vittnesbåset berättade hon vad som måste sägas vara en av andra världskrigets mest spektakulära berättelser.

'När jag landade ovanpå kropparna stänktes jag av blod. Det gick till och med in i min mun så jag fick spy. Men jag hade förstått att de som fortfarande levde och gjorde oväsen blev skjutna. Min överlevnadsinstinkt tvingade mig att samla mina krafter. Jag rörde mig inte. Låg bara still. Jag funderade länge åt vilket håll jag skulle, jag var tvungen att klättra över en massor av lik. Över barn, över människor, av vilka några fortfarande rörde sig. Det var otroligt svårt och skrämmande. Mina ögon var fortfarande fyllda med smuts och jag kunde knappt se någonting.'