Den blå drömmen

Klassens mentor öppnar dörren och tittar strängt på Hedvig och Elliot. Hon är egentligen snäll och rättvis, men hon är noga med tiderna. Vilket för det mesta är bra. Fast inte precis nu.
– Förlåt så jättemycket, säger Elliot. Vi var faktiskt här kvart över åtta, men vi glömde att … eller vi bara …
– … stannade och hånglade på vägen in! fyller Molly i med retsamt hög röst från sin plats näst längst bak i klassrummet och får hela klassen att explodera av skratt.

Hedvig och Elliot är ihop – och visst är det en balansgång att få det att funka med Molly, Ika och de andra, men Hedvig tycker att det går bättre och bättre. Hon vågar till och med stå upp för Ebba när hon blir mobbad och Molly vill vara hennes kompis ändå. Allting är nästan för bra för att vara sant. Till och med tolvårsdagen blir mer lyckad än hon kunnat föreställa sig.

Men när gästerna just har gått hem ringer det på dörren. Utanför står en främmande man. Hedvig får en födelsedagspresent i handen, men förstår inte vem mannen är förrän hon ser honom i profil och känner igen näsan, både från bilden i det blå fotoalbumet och från sitt eget ansikte. Pappa.